Godsägare Bång på Gällöfsta Herrgård

Herr Bångs spöke kan stå i matsalen och sucka så djupt att närvarande vänder sig om och undrar vem som pustar så tungt. Men sen förstår de och nickar tyst mot varandra.

Som alla gårdar med lång och mångskiftande historia har Gällöfsta sina spöken. De flesta av våra gastar är dock vänliga och försynta själar. I ärlighetens namn ska det väl sägas att vi i vårt dagliga värv inte märker så mycket av dem. Mest anar vi dem nog genom en och annan diskret knackning i någon vägg eller ett plötsligt knarr i en trappa som ingen varit i närheten av på timmar. Men det är gott nog och det ska väl sägas att vi är både glada och tacksamma över att saker och ting förhåller sig så.

Men så har vi Herr Bång. Närmare bestämt godsägare Lars Gustav Bång. Han tog över Gällöfsta 1917 och bodde här fram till sin död 19 år senare. Herr Bång efterlämnade 6 barn, men han var änkling när han dog.

Det berättas att han var förtjust i kjoltyg och gärna besökte arbetarnas fruar när deras män var ute på åkrarna. Man kunde se honom komma långsamt promenerande och rak i ryggen med sin mörka, välskräddade jacket och slagen så välpressade att man kunde skära sig på dem. Då och då borstade han till sin kortklippta mustasch med ett lätt böjt pekfinger. Skjortmanschetterna hängde halvöppna långt ner över händerna och näsduken - av siden - perfekt vikt till ett kritstreck fram på vänstra sidan av bröstet.

Ingen av hans barn tog över gården och därför vakar han fortfarande själv över vad som sker här. Han syns aldrig, men han vandrar omkring i herrgården på nätterna och ibland går han ner till de gamla arbetarbostäderna.

Bång är även han en vänlig själ i grunden, dock kan han vara aningen mera påtaglig än de andra väsen vi känner här. Ganska omisskännlig faktiskt - som medarbetarna brukar säga. Till exempel har han ovanan att stå i matsalen och då och då, mitt ur tomma intet, sucka djupt så närvarande vänder sig om och undrar vem som pustar så tungt.

Det händer just aldrig när det är mycket folk där, utan oftast när det börjar skymma och det arbetas med att städa och plocka undan efter middagen. Och folk ser sig om. Ser först förvånade, sen undrande på varandra. Och sen, utan att ett ord uttalas, förstår de och nickar mot varandra. Nog kan vi alla lite till mans förstå att då stannar arbetet av för en stund, medan man i den plötsliga stillheten lyssnar och ser uppmärksamt på varandra. Sen kommer arbetet sakta igång igen, medan en stämning av helg lägger sig över Gällöfsta Herrgård.

Den mest erkända och allmänt upplevda uppfattningen är nog att Herr Bång är rätt nöjd och det är därför han drar efter andan så det hörs emellanåt. Förmodligen går han runt på gården och ser belåtet hur väl hans älskade Gällöfsta stått sig genom åren. På herrgårdens övervåning finns det någon som är rädd för eld. Många är de historier om folk som tänt ljus där och så fort de vänt ryggen till slocknar de. Eller som restaurangchefen lite uppgivet brukar säga:

"När man varit där och tänt stearinljusen för tredje gången och de bara kvävs, så går man inte dit igen. För har dom slocknat igen; ja då är det inte meningen att det ska brinna ljus där vid det tillfället"